juliagoesamerica

Idag fick jag på the graduation ceremony för the seniors på Brewer High School. Det var hur coolt som helst att se allting på riktigt. Ni vet hur man har sett allting på film. Det var precis som på film. De sjöng nationalsången, the valedictorian (the student with the highest academic achievement in the school) höll tal (min vän Delaney för övrigt!), the president of the class höll tal också. Diplom delades ut och de flyttade över den lilla fransen från vänster till höger sida och slängde upp hattarna i luften. Jag sov över hos Delaney igår kväll och i morse så hade de en stor brunch hemma hos henne med en massa släktingar där! French toast casserole, cinnamon rolls, omelets, cheese danish, fruit and berries, coffee and juice! Hur gott som helst.

..i säsongens sista riktiga friidrottstävling, förhoppningsvis kan jag kvalificera mig för the PVC championships. HEHE herrå

UPDATE



Slog mitt personal record i både 800 metersloppet och 1600 meter racewalken! 800m med två sekunder, hehe bättre än inget, och så racewalk med TRETTIO sekunder! Hade en BRA dag idag! :D

Här om dagen hade jag och mina två vänner Rowan och Delaney en ALL GIRLS DAY. Det var hur mysigt som helst. Vi åkte till Coldstone's och åt glass. I can't get over their scrumptious ice creams. Just can't. I had lemon poppy seed flavored icecream mixed with strawberries, raspberries, blueberries and graham crackers. NOMNOMNOM. Sedan åkte vi på bio och såg BRIDESMAIDS. Roligaste filmen jag sett på länge. Almost peed my pants cause I was laughing so hard. Sedan åkte vi hem till Delaney och sprang ut i regnet i bara sommarklänningar och tog kort! MYSIGT. Hur som helst, det ska vara sånt här väder hela veckan. Regn. Regn. Regn. Och det enda som kommer hända är skola och träning. Love it---

Om ynka tjugosju dagar så kommer min pappa, min mamma, min syster, min bror och min mormor hit. TJUGOSJU DAGAR. Jag har varit här i 267 dagar nu. Förstår ni? jag har varit borta nästan ett helt år nu. Jag kom hit till en helt ny främmande kontinent och en massa okända människor för så otroligt länge sen. Jag kommer ihåg den absolut första dagen, klyschigt nog, som att det var igår. Jag kommer ihåg hur jag var tog mig helt själv från Newark till flygplatsen i Philadelphia till flygplatsen i Bangor. Den där första dagen hade jag varit vaken i 24 timmar när jag anlände till lilla Bangor, Maine. Det första som hände den där första dagen efter att jag hämtats upp på flygplatsen var att jag åkte till en sportaffär och köpte springskor. Det var början på det 42 veckors långa träningslägret jag inte hade någon aning om att jag gett mig in på.

Jag skämtar inte när jag säger att det här har varit ett träningsläger, ett ÅR av intensivare träning jag någonsin upplevt i mitt liv. Ni tror jag skämtar men nej. Jag måste erkänna att de tre första månaderna föll jag i samma dike som jag hört att alla andra utbytesstudenter gör. Jag gick upp 5 kilo de där månaderna. Inte så konstigt kanske med tanke på hur mycket jag gick igenom de där månaderna. Omställningen från Sverige till USA. Ny skola, nya vänner, nya rutiner och en ny familj som inte var mycket bättre än The Dursleys. Det var otroligt mycket stress och jag mådde varken fysiskt eller psykist bra. Jag var sjuk hela tiden och helt nedbruten av allting som hände. Efter de där tre månaderna dock så blev jag räddad av min nuvarande familj och har sedan dess bott med dem och det har varit underbart. Det var någon gång då i november som jag på riktigt började träna med skolans friidrottslag och sen dess har det varit en enda lång springtur. Jag har inte dansat sen jag flyttade hit, fick ge upp något jag visste om och byta ut det mot något helt nytt. Är numera Julia Helleday Distanslöpare, men det funkar det med. Det har varit otroligt jobbigt men hur kul som helst på samma gång, älskar alla mina vänner jag har som också gör det och det är bara så nytt för mig. Men på ett bra sätt så där.

Jag har alltid velat ha bra kondition men aldrig någonsin haft det eller motivationen till att göra något åt saken heller men nu har jag blivit tvingad att springa omkring två timmar om dagen sen i november så det var oundvikligt att jag inte skulle komma i form. Komiskt bara att det krävdes att jag behövde åka ända till Amerikat för att det skulle hända. Jag tappade tack och lov de där fem kilona jag lade på mig i början och nu är jag i bättre form än jag någonsin varit förut. Jag börjar bli lite rädd för motivationen jag faktiskt har till att hålla mig i form också men jag börjar vänja mig. Igår tävlade jag i 1600 meters racewalk och sprang 3200 meter. Kom tvåa i racewalk med tiden 10:18 och femma i 3200 metersloppet med 14:40. Har aldrig någonsin sprungit ett sånt lopp förut så det var väl okej. Men HEJ konditionstestet på Minerva gymnasium här kommer jag.

Några andra saker som jag har tänkt på är hur lite jag bryr mig om vissa saker numera. På ett bra sätt alltså. Jag känner att jag har förändrats under det här året. Jag kommer ihåg hur jag sa att jag aldrig skulle falla för den där amerikanska stilen med sweatshirts, jeans, shorts, träningsskor och t-shirts. Men ack så fel jag var. Föll definitivt ner i det träsket och jag bryr mig inte alls. Har kommit underfund med det att det är så otroligt mycket bättre att bara vara bekväm när man gör grejer och sen klä upp sig när man känner för det. Det är ändå för sin egen skull man gör det så! Jag känner också att jag har lärt mig att man inte behöver hetsa upp sig över småsaker. Finns absolut ingen anledning. Har också lärt mig att uppskatta tiden jag har med min familj. Både min amerikanska och min svenska. To cherish every moment. Sen kan vi ju också prata om hur jag också har funnit en helt ny nivå av gossip och hur mycket jag älskar det. I'm not gonna lie. Så är det bara. Är nog lite för ärlig mot folk ibland också, men de kan ta det.

Vet inte riktigt om det är nu jag ska säga att jag har lärt mig så mycket under det här året, eller inte.. jag har nog det men tänker nog inte på det. Det enda jag vet nu är att jag klarade det här året. Det börjar närma sitt slut men det har varit ett så sjukt bra år. Är brutalt taggad på att få träffa min familj igen och att få ha dem träffa min amerikanska familj också. Vill inte tänka på hur jag kommer hantera det faktum att jag måste lämna dem dock. Tänker skjuta upp det lite till. Bara lite. Jag vet inte om ni som är där hemma förstår hur mycket man kan längta efter sin familj. Att vara ifrån dem ett helt år är det konstigaste jag varit med om. Aldrig få krama dem, pussa på dem eller äta frukost med dem. Åka på utflykter, gå promenader, baka bullar eller åka på stan. Att aldrig få säga mamma eller pappa. Att inte få tjafsa med sina syskon eller bara visa hur mycket man älskar dem. Jag skulle ge vad som helst för att få krama om dem allihopa just nu. Ha långa pratstunder med dem, på mitt eget språk. Se på filmer och åka bil. Alla såna där vardagligheter, det är sånt jag saknar. Jag saknar lukten av min mammas parfym till exempel. Saker jag känner igen. Det är det jag längtar efter. Det är det jag saknar. Men om 27 dagar. Då ni. Då får jag tillbaka det.